Nog med mat. Nog med värme. Mer än tillräckligt med kärlek, även när allt annat var knappt.
Vad jag inte helt hade förstått – inte förrän en tisdagskväll sent på våren – var att nog var något jag var tvungen att argumentera för varje vecka. Jag argumenterade med mataffären om vad vi hade råd med. Jag argumenterade med räkningarna om vilka man kunde vänta ytterligare sju dagar. Jag argumenterade med mig själv om huruvida siffrorna skulle stämma och vad jag skulle göra om de inte gjorde det.