“Du behöver inte göra det ensam.”
Jag sorterade igenom saker, och det var då jag märkte det. En av lådorna ville inte öppnas. Jag drog igen. Ingenting.
”Jane”, sa jag. ”Visste du om det här?”
“Om vad?”
“Den här lådan. Den är låst.”
Hon rynkade pannan. ”Pappa låste inte sina lådor.”
“Det var vad jag trodde.”
Men här var det.
Låst.
Och plötsligt kunde jag inte sluta tänka på det.
“Den här lådan. Den är låst.”
Hade det alltid varit så?
Eller hade han gjort det nyligen?
Och varför?
Ärligt talat hade jag aldrig märkt det förut.
Jag rullade in i vårt sovrum och letade efter nyckeln på det enda stället den kunde vara: Martins favoritjacka. Den hängde i garderoben, precis där han hade lämnat den.
Jag stack ner handen i fickan och drog fram nycklarna.
Jag gick tillbaka till skrivbordet.
Jag hade aldrig märkt det förut.
Jane hade följt tyst efter mig och tittat på.
“Du behöver inte öppna den just nu.”
Men det gjorde jag. Jag kunde inte förklara det, men jag visste att vad som än fanns inuti den där lådan spelade roll, även om låset gav mig en dålig känsla.
Jag sköt in nyckeln med darrande händer. Sedan vred jag om den.
Låset klickade.
Inuti lådan låg en bunt prydligt bundna brev, dussintals, kanske fler.
Den där känslan om låset stämde.
“Du behöver inte öppna den just nu.”
Mitt hjärta bultade mot mina revben.
Min första tanke var inte ens logisk.
Vem skriver brev längre?
Min andra tanke fick mig att blinka ett par gånger.
Vem hade min man skrivit till?
Sedan tog jag upp en och vände på kuvertet.
Och det var då allt inom mig föll.
Namnet som stod där, jag hade inte sett det på över 50 år!
Dolly!
Mitt hjärta bultade mot mina revben.
I en sekund kunde jag inte andas.
Dolly var min yngre syster, den jag inte hade pratat med på evigheter.
Och nu satt hennes namn i mina händer, skrivet med Martins handstil.
“Mamma?” sa Jane mjukt bakom mig.
Jag svarade inte eftersom ingenting av det här var logiskt.
Martin och Dolly tillsammans?
Nej. Det var inte möjligt.
Han skulle ha berättat för mig. Min man berättade allt för mig.
