Hennes namn satt i mina händer.
Min syn började suddas ut, men jag behövde veta vad Martin hade dolt för mig.
Jag stack fingret under kuvertet och öppnade det första brevet jag hade tagit tag i. Jag vek upp det långsamt.
Mina händer skakade nu.
Jag tittade ner på första raden, och i samma ögonblick som jag läste den lämnade luften mina lungor.
“Hon pratar fortfarande om dig i sömnen.”
Jag minns inte att jag tappade brevet. Men nu låg det på golvet.
Jag vecklade ut den långsamt.
Jane stod bredvid mig nu. ”Mamma… vad är det?”
Hon tog upp kuvertet och läste namnet. Hennes ögon vidgades. ”Moster Dolly?”
Jag nickade, men mitt fokus var fortfarande riktat mot brevet på golvet. Jane böjde sig ner för att plocka upp det och gav tillbaka det till mig.
Jag tvingade mig själv att fortsätta läsa.
“Hon pratar fortfarande om dig i sömnen. Ibland är det ditt namn. Ibland är det bara skratt jag inte hört på flera år. Jag tror inte att hon vet att hon gör det. Jag tänkte att du borde veta.”
—Martin.”
“Mamma … vad är det?”
Jane satte sig långsamt i Martins stol. ”Skrivde pappa till henne?”
”I åratal”, sa jag med knappt stabil röst.
För datumen stod precis där.
Brevet jag höll i var över 20 år gammalt!
***
Vi gick igenom bunten tillsammans. Vissa kuvert hade frimärken. Andra hade returnerats, märkta med gamla eftersändningsetiketter eller överstrukna adresser.
Dolly hade skrivit tillbaka.
Inte hela tiden, men tillräckligt för att visa att det inte var en engångsföreteelse.
Detta hade pågått i årtionden!
“Pappa skrev till henne?”
***
Jag hittade ett brev skrivet i Dollys handstil.
Jane lutade sig närmare.
“Mamma … du behöver inte—”
Jag ignorerade henne och öppnade den.
***
“Martin,
Jag vet inte varför jag skriver tillbaka. Jag sa till mig själv att jag inte skulle göra det. Men du fortsätter skriva som om jag fortfarande är en del av något jag lämnat. Säg till henne att jag mår bra. Eller så gör du det inte. Kanske är det bättre om hon tror att jag inte bryr mig. Men det gör jag, mer än jag borde. Jag vet bara inte hur jag ska laga något som har varit trasigt så länge.
-Dolly.”
Jag ignorerade henne och öppnade den.
Jag tryckte brevet mot bröstet.
Alla dessa år och den där tystnaden. Hon hade varit där.
Skriver tillbaka.
Saknar mig.
