Det här är den sortens rätt som fanns på varje buffébord i kyrkkällare från mitten av 70-talet till 2000-talet, vanligtvis i en ugnsform av smetat glas med någons namn etsat i botten. Min svärmor kallade den sin “kycklingknoge”, och jag tror inte att hon någonsin tog med sig några rester hem.
Det är bara tre ingredienser, inget märkvärdigt alls, men sättet som såsen bakas ner runt kycklingen skapar en glansig, smakrik glasyr med klibbiga, karamelliserade kanter som folk kommer ihåg. Det är receptet som folk fortfarande frågar mig efter på begravningar, babyshowers och alla småstadsmiddagar däremellan.
Glasugnsform med gammaldags kyrkkyckling på ett lantköksbord
Glasugnsform med gammaldags kyrkkyckling i ett lantkök
