Rutinens lugna komfort
Evelyn dukade bordet för middag, hennes försiktiga fingrar slätade ut rynkorna på bordsunderläggen, hennes andedräkt lugn och stadig. ”Vill du ha lite mer ärtor?” frågade hon, med en lätt rynkad panna som om hon verkligen var orolig för min kost. Jag nickade frånvarande, utan att riktigt ta till mig hennes gester. Det var bara saker hon gjorde. Jag märkte det knappt.
Hon hade ett sätt att ta hand om mig. När mina stövlar blev slitna överraskade hon mig med ett nytt par efter en lång dag, sådana som vaggade mina fötter som om de vore som gjorda för mig. ”Bara en liten sak”, brukade hon le, hennes ögon skimrade som morgonsolen. Jag tackade henne förstås, men jag kände mig inte så tacksam som jag borde ha gjort.
Och så fanns det medicinflaskorna som skräpade över disken, varningarna om biverkningar som jag hade hört henne tala om alltför många gånger. Varje piller var en påminnelse – kanske en nedräkning. Jag brukade titta på henne och tänka på hur allt en dag skulle bli mitt. Det var en tanke jag skakade bort, som en fluga som surrade nära mitt öra. Jag trodde att jag var realistisk, att jag bara förberedde mig för det som var oundvikligt.
Dagen då allt förändrades
Och sedan hände det. Det var en vanlig morgon, precis som vilken annan som helst. Jag var försjunken i mina tankar och tänkte på räkningarna som hopade sig och hur jag kanske skulle behöva skaffa ett annat jobb eller kanske – bara kanske – fråga Evelyn om jag kunde låna lite av henne. Dagdrömmen avbröts av ljudet av en hög smäll. Jag vände mig om, och där låg hon, hopkrupen på golvet, stolen hon hade suttit på vält bredvid henne.
”Evelyn!” ropade jag och rusade fram till hennes sida och föll ner på knä. Min puls rusade, paniken steg i halsen. Jag hade aldrig hört henne ge ifrån sig ett sådant ljud – det var som ur en mardröm. Jag tryckte mina fingrar mot hennes handled och kände efter en puls, men mina tankar rusade för fort för att mina händer skulle kunna finna stillhet. Jag bad henne att vakna, att komma tillbaka.
Tre dagar senare var hon borta.
