Morgonljuset sipprade in genom köksfönstret och kastade en gyllene nyans över bänkskivan. Jag kunde höra klockans svaga tickande på väggen, varje sekund ekade i stillheten. Det fanns en doft av kaffe som bryggdes, jordig och varm, blandad med den smöriga aromen av rostat bröd. Jag lutade mig mot dörrkarmen och såg Evelyn röra sig med en sorts graciös lätthet. Hon bar sig som om hon var i en dans, omedveten om hur solljuset fångade de silverfärgade hårstråna. Men jag såg henne inte riktigt, inte på det sätt man förväntas se sin make/maka.
Jag var tjugofem, en skugga av en skuldtyngd man, och jag hade gift mig med henne för tak över huvudet. Inte kärlek. Stabilitet. Några år av att låtsas vara en omtänksam make, och jag trodde att jag skulle ärva ett vackert hus i ett lugnt område. Jag trodde att det var en rättvis handel. Jag tänkte inte, inte egentligen, på Evelyn själv.
”Du är uppe tidigt idag”, sa hon med en mjuk, nästan musikalisk röst. Jag ryckte på axlarna. Min mage vred sig lite. Jag ville inte vara oförskämd, men jag ville inte heller prata. Jag var aldrig särskilt bra på det. Jag ville inte att hon skulle märka hur jag tittade på henne ibland, som om hon var ett medel för att nå ett mål.
”Du kommer att frysa ihjäl när du har den där på dig”, sa hon nonchalant och lade märke till min gamla kappa som hängde löst från axlarna.
Jag hade börjat bära den, även i det varmaste vädret, eftersom den påminde mig om mitt liv före henne. Att rota igenom sopcontainrar, sova i min lastbil bakom en mataffär. Jag mindes de kalla nätterna och frosten på rutan. Jag hade varit ensam, men nu fanns det värme. Ett kök, ett hem. Jag behövde inte tänka på de nätterna längre.
