För att förstå syftet med dessa etiketter är det bra att resa tillbaka mer än ett sekel.
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var madrass- och möbeltillverkning inte alltid välreglerad.
Vissa oärliga företag ville maximera vinsten.
Istället för att använda rena nya stoppningsmaterial stoppade de ibland madrasser och kuddar med vilka billiga material de än kunde hitta.
Rapporter från den eran beskriver produkter fyllda med:
* Smutsiga trasor
* Begagnade kläder
* Hästhår
* Gamla fjädrar
* Tygrester
* Damm
* Avfallsfibrer
* Tidigare använd fyllning
* Industriella rester
Vissa material var inte nödvändigtvis farliga.
Andra var ohygieniska.
Konsumenterna hade inget enkelt sätt att veta vad som gömdes inuti.
En helt ny madrass kan faktiskt innehålla återvunnet material som redan har använts i åratal.
Eftersom allt var igensytt kunde köparna inte själva inspektera innehållet.
—
## Ett växande folkhälsoproblem
I takt med att klagomålen ökade började myndigheter införa regleringar som syftar till att skydda konsumenterna.
Målet var inte att hindra folk från att ta bort etiketter efter köpet.
Istället ville lagstiftarna att tillverkarna ärligt skulle avslöja vad produkterna innehöll.
Etiketterna blev en form av transparens.
De krävde att företagen angav exakt vilka material som fanns inuti.
På så sätt kunde kunderna jämföra produkter och undvika vilseledande påståenden.
Lagen avskräckte också tillverkare från att i hemlighet ersätta material av lägre kvalitet samtidigt som de tog ut premiumpriser.
På många sätt var etiketterna en tidig version av dagens ingrediensetiketter på livsmedelsförpackningar.
—
## Varför varningen låter så dramatisk
