Som en läkarmottagning inför dåliga nyheter.
Sedan hörde jag det. Skratt.
En man går nerför en kontorskorridor | Källa: Midjourney
Mjuka, dämpade ljud, följt av ett svagt surrande av samtal. Det kom från slutet av korridoren. Naras kontor. Persiennerna var fördragna, vilket omedelbart slog mig; hon hatade slutna utrymmen.
”De får mig att känna mig som i en bur, Jon”, hade hon sagt. ”Jag behöver högt i tak och öppna golv!”
Jag saktade ner; mitt hjärta slog så hårt att det kändes som om det tryckte mot min hals.
Närbild på en leende kvinna | Källa: Midjourney
Jag knackade. Ingenting. Jag försökte med handtaget. Det var låst.
Sedan hörde jag hennes röst bakom dörren, dämpad men utan tvekan min frus.
“Vem är där?” frågade hon.
Jag svarade inte. Jag kunde inte. Jag stod kvar där, med handen stelfrusen på metallhandtaget, och stirrade på det som om det kunde vrida tillbaka tiden.
En man står framför en kontorsdörr | Källa: Midjourney
Till slut klickade låset. Dörren knarrade upp.
Och hon var där.
Nara.
Stora ögon. Blekt ansikte. Den sortens uttryck man ger någon man inte väntade sig och kanske inte ville se.
En fundersam kvinna som står i en kontorsdörr | Källa: Midjourney
Bakom henne stod två kollegor tafatt, Sanjay och Amira, tror jag. Papper och grafer låg utspridda på bordet, en bärbar dator projicerade fortfarande data på väggen.
Hon vände sig mot dem och sa med spänd röst.
“Grabbar… kan vi avsluta det här imorgon bitti?”
De nickade utan ett ord och gled framför mig.
Bara vi blev kvar.
Pappersarbete på ett skrivbord | Källa: Midjourney
Jag tog ett steg in.
Dörren stängdes bakom mig, kvävd av finalen, och plötsligt kändes tystnaden outhärdlig.
Jag var väldigt medveten om min egen andning, om ljudet den gjorde i tystnaden, som om den inte hörde hemma i rummet.
Projektorns sken kastade svaga grafer på väggarna – diagram, akronymer för välbefinnandemått jag inte kände igen. En av graferna var röd och blev sedan grön. Det var den typen av presentation som Nara kunde förklara på tio sekunder.
Närbild på en man som står på ett kontor | Källa: Midjourney
Jag stirrade på honom som om han kanske skulle erkänna något för mig om jag tittade tillräckligt länge på honom.
Min fru återvände långsamt till bordet, som om hennes ben hade glömt hur man rör sig naturligt. Hon samlade ihop några lösa pappersark i en hög, men hennes händer darrade.
Inte mycket, precis tillräckligt för att jag ska kunna se det.
”Det finns orange kyckling här, Jon”, sa hon. ”Sanjay beställde den.”
En matbehållare på ett skrivbord | Källa: Midjourney
”Jag är inte hungrig, Nara”, sa jag. ”Jag ville bara… ta reda på mer.”
Hon vände sig om och samlade ihop mer papper.
