Polisen tittade på mig, med en förvånad blick. ”Så du har ingen aning om vad Caleb gjorde?”
Jag vände mig mot Caleb. Han hade blivit blek bredvid mig. Hela gymmet hade tystnat, telefonerna var i höjd och ögonen var vidöppna.
Caleb talade äntligen, med låg och darrande röst. ”Hannah, jag måste berätta allt för dig. Just nu. Inför alla. För tre veckor sedan erbjöd Brittany och hennes vänner mig pengar för att bjuda in dig till balen.”
Jag brast i gråt. ”Nej, det här kan inte vara sant. Caleb, hur kunde du göra så här mot mig?”
”Förlåt.” Caleb sträckte sig mot mig, men jag tog ett steg tillbaka. ”De ville att jag skulle dansa med dig, få dig att tro att det var på riktigt och låta dem filma ditt ansikte när de avslöjade skämtet. Jag gick med på det, men bara för att jag visste att det var enda sättet att få dem på räls.”
För ett ögonblick verkade allt omkring mig stå stilla. ”Fånga dem… Menar du att det här var en uppgörelse inom en uppgörelse?”
En polis nickade. ”I eftermiddags avgav Caleb ett uttalande och lämnade in röstinspelningar och skärmdumpar som bevis på en planerad trakasseriplan riktad mot er, fröken.”
”Så, ni är inte här för att gripa Caleb?” frågade jag.
”Det stämmer, fröken. Vi är här för de unga damer som planerade den här planen.”
Något varmt och gammalt sprack upp i mitt bröst. Det var inte skam den här gången. Det var något annat.
Jag vände mig långsamt om och sökte mig omkring i folkmassan.
Hon stod nära boxningsbordet, stelfrusen, med en röd plastmugg halvvägs till munnen. Brittany. Flickan som hade viskat om mig i fyra år. Hennes mascara började redan smeta ut sig.
Officeren följde min blick.
”Det är hon.” pekade jag. ”Den blonda tjejen i den röda klänningen som står vid boxningsbordet. De fem tjejerna som står bredvid henne är hennes vänner.”
Polisen nickade till sina partners. Alla tre poliserna vände sig nästan samtidigt och började gå över gymnastiksalen mot boxningsbordet.
Officerarna stannade framför Brittany.
”Fröken, vi behöver att ni går ut för förhör”, sa en polis.
Brittanys perfekta leende sprack upp. ”Det här är ett skämt. Du kan inte mena allvar.”
”Jag menar allvar, fröken. Vi har bevis för att ni konspirerade för att trakassera en klasskamrat. Du och dina vänner kan gå ut och prata med oss frivilligt, eller så kan vi komma tillbaka med en arresteringsorder.”
Brittanys mun rörde sig, men inga ord kom fram. Sedan snurrade hon mot Caleb, hennes röst steg till ett skrik. ”Du gjorde det här? Du valde den där fläckiga förloraren framför mig?”
”Brittany, sluta.” Caleb höjde händerna. ”Du kommer bara att göra det här värre för dig själv.”
”Hon är INGENTING, Caleb!” fortsatte Brittany att skrika.
”Det räcker.” En polis klev fram och gestikulerade åt Brittany att följa honom.
Hon stormade mot utgången med sina vänner släpande efter henne. Poliserna följde med dem.
Gymmet blev tyst. Varje viskning, varje skratt, varje grymt litet ljud försvann.
Jag vände mig tillbaka mot Caleb, mina händer fortfarande skakande.
Calebs ögon var våta. ”Jag borde bara ha berättat det för dig. Jag vet det. Men hon hotade andra tjejer också, och jag behövde bevis, annars skulle hon ha gått därifrån ren, som hon alltid gör. Jag är så ledsen, Hannah. Jag ville aldrig att du skulle få reda på det på det här sättet.”
