Förut tyckte jag att det svåraste, efter att ha överlevt branden, var att lära sig leva med ärren den lämnade efter sig. Men efter en oförglömlig kväll på balen vändes allt jag trodde att jag visste om mitt förflutna upp och ner.
Jag var nio år gammal när branden utbröt.
Jag vaknade upp och kvävdes av så tjock rök att jag inte kunde hitta min sovrumsdörr. På övervåningen ropade min mamma mitt namn. När brandmännen äntligen fick ut oss var köket förstört och brännskadorna i ansiktet, på halsen och armen lämnade ärr som aldrig har läkt helt.
Med tiden lär vi oss att känna igen oss själva i en spegel.
Det som aldrig var lätt var att växa upp under andras ständiga blickar. Ingen i skolan sa någonting direkt, men jag lade alltid märke till blickarna, visningarna, frågorna. Och det gjorde ont.
Under mitt sista år på gymnasiet hade jag dock blivit expert på att låtsas som att ingenting var fel.
Så när det var dags för balen sa jag till mamma att jag inte ville gå.
”Du kan inte gömma dig för alltid, Cindy”, sa hon till mig. ”Någon olycklig händelse har redan vänt upp och ner på ditt liv. Låt den inte fortsätta att diktera ditt liv. Balen är en upplevelse man bara får en gång i livet.”
Till slut lyckades hon övertyga mig.
Vi köpte en klänning, de lockade mitt hår och jag spenderade nästan en timme med att sminka mig för att dölja de flesta ärren på halsen.
Men så fort jag gick över tröskeln till balsalen ångrade jag att jag inte hade stannat hemma.
Gymnastiksalen var magnifik. Ljus sken i taket medan musik dånade ur högtalarna. Runt omkring mig skrattade, dansade och poserade mina klasskamrater för foton som om jag inte existerade.
Jag stod ensam nära drinkbordet och låtsades skicka sms till folk som inte svarade.
Efter nästan en timme var jag redo att ge mig av.
Det var då Caleb kom fram till mig.
Alla kände Caleb. Han var populär, stilig, lång, lagkapten för fotbollslaget – den typen av killar som tjejer alltid viskade om. Vilket gjorde det hela ännu märkligare när han stannade framför mig och såg nervös ut.
Sedan sträckte han ut handen och frågade mig: “Vill du dansa med mig?”
Först trodde jag att det var ett skämt.
Män nej.
Så jag tar hennes hand.
Så fort han ledde mig ut på dansgolvet vändes allas blickar mot mig. Jag lade märke till att tjejer viskade med varandra. Några killar verka helt förstummade.
Kaleb ignorerade dem alla.
Vi dansade hela natten. Vid ett tillfälle kände jag mig inte längre osynlig. Folk fortsatte att titta på oss, men plötsligt brydde jag mig inte.
Caleb betedde sig normalt mot mig. Han fick mig att skratta.
